The end of an era
Men, det är ju min sista dag. Och jag har varit en värdelös bloggare, igen. Jag som skulle ta mej i kragen var det sagt, vet inte vad som hänt med självdisciplinen :P Har inte den minsta inspiration att skriva heller i och för sig, har ägnat tiden åt andra saker istället. Men ett sista inlägg härifrån är ju ett måste.
Tiden har ägnats åt slappning, turism och shoppingassistans till Lisa. Det näst bästa efter att shoppa själv är ju att göra av med andras pengar ;) Dessutom har jag ju under tiden här gått från att vara spinningoskuld till att bli spinningfantast. Gud så raffigt. Men det är faktiskt kul. Således hade vi ett avskedsbesök på DiR med massa träning, bubbel och bastu. MMM. Kommer sakna.
Mamma, Vicke och Patrik anlände i söndags och sen dess har vi insupit staden, umgåtts och druckit kaffe på Starbucks =) Ikväll väntar avskedsmiddag med alla tjejerna på vår favoritbuffé, japanska sushirestaurangen. Sist vi varit där kom vi överens om att aldrig gå dit igen, med tanke på hur snuskigt mätta alla var. Då var det riktig spystatus.
Så oturligt att jag nog måste gå dit nu, hinner nog inte skriva mer. Är inte helt på det klara med hur det känns att åka härifrån så därför säger jag inget om det, än. Jag får väl uppdatera med mer anekdoter och foton från hemmaplan sen. Konstigt.
Project Recovery
Jag gjorde mig med andra ord fri från jobbet i torsdags och det var med glädje. Det enda tråkiga var att lämna mina nyvunna vänner som Katia, Stella och Sofie, men i dessa dagar finns ju både ansiktsboken och messenger att förlita sig på för fortsatt kontakt. Däremot lyckades jag göra mig ovän med kökschefen det sista jag gjorde. Lite onödigt kanske men verkligen inte mitt fel. Jag vill helt enkelt inte få utskällning efter utskällning för fel som jag inte har begått. So.
Sen dess har jag levt som en prinsessa med massor av tid och världens mysigaste helg med flickorna och för helgen förrymda/inneboende Lisa. Vi började firandet på fredagen på Lisas specialrestaurang med stenugnsbakad pizza, och jag fick ääääntligen min laxpasta! AK och Lisa kan intyga att det är nåt jag tjatat om i 4 månader nu :P
Lördagen var inbokad på La Roca Village, en by uppbyggd enbart för outletshopping. Farligt om nåt ;P Efter många om och men, 3 transportbyten och en del väntan närmade vi oss målet. Det sista vi såg innan infarten var en tvättäkta hora som uppehöll sig längs vägkanten. Men annars var det hemskt mysigt :D
Där hade vi verkligen inga problem med att uppehålla oss mer eller mindre hela dagen, men det bästa av allt är att i den här staden hinner man med allt och därmed väntade utgång när vi väl kommit hem framåt kvällningen. Efter stärkande mat och iordninggörande bar det av till förfest och vad det led Catwalk för mitt andra nattklubbsbesök sen ankomsten, men det vill sig tusan inte riktigt. Det går framåt för all del, den här gången var jag till och med in och vände, men långvarigare än så blev det inte. Metron hem, Lisa kom strax efteråt och vi ägnade morgonkvisten åt Desperate Housewives innan vi kom i säng vid 6-tiden. Vid det laget hade Fröknarna Dundret och Johnson lagom på villervallan inte kommit ännu, däremot ett sms med kryptiskt information om surfare och andra tuffa matcher...Men det som händer i Barcelona stannar i Barcelona, sägs det. Dock har barnet nu fått ytterligare ett smeknamn i "Sitges" och kan inte heller längre anklagas för att vara 100% helylle ;P
Söndagen blev en kristen vilodag av olika skäl och ägnades faktiskt till att skapa ett riktigt hemlagat mål mat för första gången på längre än jag kan minnas. Köttfärspaj, egna vitlöksbröd och äppelpaj och man kan verkligen säga att helgen var fullkomlig!
Så, igår var det måndag och mina sista 2 veckor inleddes med Project Recovery. Det innebär att sova på nätterna och vara vaken på dagarna, äta mat, träna, dricka vatten och reparera kroppen som inte heller gillat den senaste månadens jobb. Vi har konstaterat att jag faktiskt fått en cp-skada i tån av allt springande där, det är en nerv som hamnat i kläm och gör tån konstig. Undrar om man kan få ut arbetsskadeersättning för det.
Imorgon väntar kulturella utflykter med nutida konst, och kanske lite umgås med Erica och Josefine som är nere på hämta-hem-grejer visit. I övrigt är det full rulle nu ända tills jag åker hem med besök av allt från AKs Helena med vänner till syster Dunder till mamsen och Vicke. Så, ikväll ska jag fortsätta mitt pillande i naveln och filmtittande innan rushen drar igång :) Förresten, läsvärda anekdoter från kollektivlivet hittas på http://anna-karin.toobigtofitinhere.com - läs.
To be or not to be 2; A Boss
Det är vad jag funderar på 02.36 om nätterna. Är vi alla såna, att vi vill bestämma till varje pris? Att känna makten att bestämma över i alla fall någon stackars imaginärt underlägsen krake? Kanske är det därför vi skaffar husdjur och ser till att tredje världen fortfarande är i krig. Okej, det kanske är att ta i men det är inte utan viss substans. Ett lika strukturerat och förenat Asien eller Afrika skulle försätta oss så kallade stormakter i ett läge där det skulle bli väldigt svårt att försvara vissa förehavanden. Alltså, håll dom stångna så kan dom konkurrera ut sig själva.
Mina egna perspektiv håller sig till golvytan på en viss restaurang som har stora problem med den hierarkiska ordningen. Det är inte nog med 4 chefer när det dessutom finns 8 till som slåss om chefspositionerna sinsemellan. Jag backar gärna i den striden men hamnar allt som oftast i skottgluggen visar det sig gång på gång. Om man var cynisk skulle man kunna se sig som en bricka i ett spel. Men jag tillhör ju inte den cyniska skaran, ännu.
Dock har jag funderat och funderar fortfarande på vad som är värt vad. Å ena sidan är det svagt att ge upp, men man kan ju också vrida på det hela och fundera på om girigheten kan driva sig själv till oändlighet. I detta nu har jag mer eller mindre bestämt mig att det är bättre att tygla girigheten, det skulle ingen må dåligt av i det långa loppet och således har jag alltså aviserat min uppsägning idag, under mer eller mindre uppseendeväckande former dessutom. Oturligt nog för mig var inte den som faktiskt under formella former är utsedd till chef närvarande för tillfället och därmed är mitt ärende fortfarande till viss del ogjort. Jag kanske är maktlös i hierarkin men till skillnad från vissa andra kan jag i alla fall bestämma över mig själv och det tycker jag är värdefullt om något. Med andra ord, inget rövslickande från min sida mer.
That was that about that.
Helgen var fin och helt tillägnad sportens tecken, som synes. Förutom liveuppdateringar hit och dit passade jag naturligtvis på att besöka DiR på mina lediga dagar, där jag hittade på en del muskler som inte blivit tränade de senaste 19 åren vad det verkar. Och värker.
Camp Nou var magnifikt. Den första kvarten kunde inte annat än ägnas åt intryck trots enträgna försök att koncentrera sig på fotbollen. Så stort, så mycket folk. Fotbollen var inte fullt lika imponerande från start men det tog sig vartefter tiden gled ifrån oss det också. Henry hade några heta lägen men kunde inte räknas till fler än 1 gol i slutändan ändå. Hursomhelst, jag skulle mer än gärna göra om det så vi får se vad tid och pengar säger under dom 19 dagar som är kvar. Och ja pappa, jag hade gärna haft dig med också.
På tal om de 19 dagar som är kvar så blir det allt mer blandade känslor för det också. Jag tycker ju faktiskt om att bo här. Saken är bara den att det sägs att man inte kan få allt man vill ha, och jag vill ju ha en massa saker och en massa folk här med mig också om det ska vara perfekt. Det blir till att kompromissa och nu är det alltså dags för andra halvlek. Jag har i alla fall gjort en Att Göra-lista som sagt, jag tror den kommer lyckas under tiden som är kvar.
För övrigt har grannarna fest. Trots att klockan är över tio, det inte är nyårsafton och "det här är inte Afrika". Så, ska vi slå en pling till farbror Polisen kanske? Eller så släpper vi lite på maktbehovet och somnar in till musiken.
