Sofi Rebecca Svensson

Det är vad som sägs mej när jag gör mitt jobb, i vilket fall. Det var ännu en av alla trevliga svenskor som förärade mitt sista samtal på fredagskvällen med en utskällning och orden "Du är en ondskefull människa, jag hatar dig för att du ringer och stör i semestern! Varför ringer du till mej, varför ringer du mitt nummer!? Byt jobb!"
Som att jag inte försöker med det. Jag älskar att ringa just hennes nummer, jag brukar leta på eniro på måfå och tänka att den där Ulla, hon hatar nog comhem, henne ska jag allt trakassera ikväll! Hon tänkte för övrigt anmäla mig också. Jag kunde inte undvika att påpeka att det inte går att anmäla någon för att man ringer till någon som redan är kund hos oss och vill uppgradera deras internet gratis. Hon tyckte jag skulle ge henne adressen till anmälan också. Tjaa, jag bor i Barcelona, sa jag. "Se, nu sitter du och ljuger också din jävla sate!"
Jaa, det är inte lätt att förstå att jag faktiskt bor här nu. Men det är ganska skönt i sammanhanget.

För övrigt skiner alltså solen och vi är båda ganska sönderbrända efter maratonloppen på stranden i helgen. Men det är det så värt. I övrigt vill jag inte höra några klagomål om dåliga uppdateringar här, med tanke på att jag redan själv har blivit smått irriterad på att internet vägrar fungera, liksom mobiltelefonen. Det innebär med andra ord att mobilen har legat i bitar och datorn har blivit bankad på mer än en gång under de senaste dagarna. Bland annat under fredagskvällen när jag efter det trevliga samtalet försökte lätta sinnet med lite shoppande på Ramblan. Kom hem helt tomhänt och dessutom till en tom lägenhet då AK var på så kallade dejt med sin eventuellt blivande arbetskamrat. Just arbetskamrataspekten av det hela har nu troligen blivit grusad av ett datortalangprov, men vännen kan ju bestå. Själv var jag alltså ensam hemma för första gången i denna stad och tyckte det skulle bli förhållandevis skönt, tills jag insåg att varken datorn eller mobilen fungerade. Och att jag hade läst ut den sista bra boken. Och att allt som visas på tv är dubbat till spanska. Så, här låg jag alltså ensam med min självömkan och den sämsta bok jag någonsin läst, Leontines längtan. Den är sämre än Faust. Helt på allvar, eller serre som AK väljer att kalla det hela. Vi har, i brist på annat roande här nere, skrattat gott åt hur något så dåligt överhuvudtaget får publiceras. Extra roligt hade vi åt meningen "Vi är så långt gångna i Februari att det snart är Mars". Verkligt poetiskt. Och det är på den nivån humorn ligger dessa dagar också. 

Flytt på Onsdag, äntligen som tidigare sagt. Vi längtar gott båda två och håller för fullt på att pussla in besökare och boende. Det ser ut att bli kollektivt liv, och alldeles särdeles spännande och roligt ska det bli, framförallt med tanke på vårt (mitt) ibland bristande tålamod :) Dagen har tillbringats på Gracías gator och kontor där jag samlat ytterligare vuxenpoäng genom att numera stå som egenhändig och i framtiden förmodligen fattig el-, vatten och gasförsörjare i vårt gemensamma hem. Jag har med andra ord numer räkningar att betala var tredje månad, något jag länge sett fram emot. Eller inte, men ändå. När vi ändå var igång fortsatte vi brottningsmatchen med byråkratin på gymmet, nu för tredje gången och fortfarande har vi inte kommit längre än till inskrivning. Idag skulle sista steget tas och vi skulle få våra passerkort. En lätt match trodde vi, men vi bör ha lärt oss vi det här laget att det inte bara går att ställa ut skorna och tro att man vinner utan ansträngning, nejnej. Där vi bara skulle håva in klubbkortet tog det oss istället närmare 40 minuter att skriva in adressen (igen), försäkra att vi är fullt friska och gå igenom säkerhetskontrollen, som för övrigt var minutiös. Nästan värre än att komma in i USA, bortsett från frågan om vi var terrorister eller polare med Bin Laden. Förutom att lämna våra NIE-nummer, kontonummer och visa passet fick vi dessutom knäppa kort med övervakningskameran samt lämna fingeravtryck. Två gånger. Bortsett från tiden det tog expedierade fröken Receptionist också ett tiotal andra kunder däremellan och förväxlade våra namn, foton och kontonummer några gånger. Men det är ju ingen som har påstått att ärenden skall skötas smidigt eller effektivt, så varför anstränga sig. Som plåster på såren fick vi till slut våra fina gröna klubbkort, och dessutom en varsin sportbag alldeles gratis med ett stort och fint reklamtryck på varje sida. "Lets go DiR!" är vår nya livsslogan ;P 

En av anledningarna till att det ska bli skönt att flytta skulle kunna vara att vi bor med en galen kombo. David, 23, sitter just nu och pratar (öronbedövande högljutt) med sig själv. För övrigt ser han gärna på pinsamt dåliga tv-program med spanska b-skådisar eller laddar i 2 timmar inför ett extra långt Simson-program. Hans favorituttryck är något som liknar "Volla!" vilket vi inte än listat ut vad det betyder, och han rakar sig gärna över hela handfatet, inklusive våra tandborstar. Just idag är han alltså extra högljudd och jag funderar därmed på att nu söka skydd i sovrummet. Han upplyste oss dessutom om att vi ser ut som Huskys när vi kommer hem från jobbet. Vi ser med andra ord ut som draghundar. Håriga och svettiga. 
Det kommer bli frid och fröjd och mycket roligt att bo med Erica och Josefin i två veckor, lugna svenskor. Förhoppningsvis hinner de visa oss Barcelonas pärlor innan de flyttar ut också :) Man ska alltid förena nytta med nöje, har det sagts mig.

För övrigt hade jag Caroline på linjen för första gången på länge idag, men Happy Movíl lever upp lika bra som vanligt till sitt namn och bröt samtalet redan efter 8 minuter. Jag hade gärna pratat mer bara så du vet, men nu får vi allt vänta på lönen innan det :P Jag skall dock säga till det stackars kontantkortets försvar att det ju till och med gick att ringa från idag, det hör inte till vanligheterna. Men hur mycket kan man förvänta sig av ett kontantkort, jag menar, hallå! Här i Spanien är dom bara till för syns skull. Men, dom går ju fortfarande att ringa till (åtminstone speciellt lyckosamma dagar), om någon skulle känna sig manad :)