Sofi Rebecca Svensson

GIF Sundsvall till Allsvenskan nästa år, tjaaalalalalala :D Här sitter jag fortfarande nyvaken sen 8 timmar tillbaka och skrattar i min ensamhet med liveuppdateringar åt höger och vänster, det är livat på hemmafronten!
Alltså, efter en del hackande med internet fungerade livescoren och från 2-0 står det plötsligt 2-4, två mål av Tobbe och allsvenskt avancemang! Jag tog ett glädjevarv i den avlånga lägenheten och har haft ett leende på läpparna sen dess :)

Och Tjejerna, dom sköter sitt där hemma! Tur för er det, jag klev nämligen upp efter 4 timmars sömn för att följa er på liveuppdateringen :) Vad härligt det är, jag vill också! Fick springa ut i nattsärken i pausen och tömma bankkontot för att kunna ringa Irene och få lite riktig uppdatering också dock.
Tagga och lura skjortan av karlarna i aik, det kan dom gott ha! Det är ju fjolligt med hemvändare, inte sant? Kappan efter vinden är inget vi tror på. Följ dom här; http://www.bandybyn.se/wwc/layout/news.asp

Var påväg till salsaklubb med Katy efter jobbet (+ 2 timmars obetald övertid) igår, var faktiskt halvt igenom ingången innan det blev ändrade planer på grund av 5 bangande svenska vänner. Pinsamt. Själv börjar jag ju bli van vid dygnsrytmen och är som piggast vid 3tiden på nätterna :P Men ett besök måste det bli innan jag åker härifrån i alla fall så det får stå kvar på Att Göra-listan. Men nu är det 3 dagar ledigt och jag ääälskar det! Humöret är farligt beroende av schemat, med andra ord har jag gått från deprimerad till övertaggad under natten :)
Och, som för att göra det hela lite bättre är det besök på Camp Nou och La Liga som gäller imorgon! Fotboll, check! Gud så härligt. Hoppas på bättre tur med vädret än under gårdagen dock, när det regnar i det här landet så regnar det. På riktigt. Inget duggande här inte, allt eller inget liksom. Men solen skiner ju trots allt för det mesta trots att hösten anlänt med temperaturer runt 15 och vinterjackorna framplockade ;P Undrar just hur det ska gå att komma hem till frosten.

Ikväll, hemmamys (helt otippat) med vänner, pitabröd, ullsockor och liveuppdatering på ovan nämnd adress :)
Håll ställningarna där hemma, jag räknar till 5 arbetsdagar och 25 dagar till hemfärd!

Det är ju överväldigande tråkigt med dåligt uppdaterade bloggar och härmed ska jag alltså göra ett allvarligt försök att ta mej i kragen gällande den saken. Kanske har vi alla slagits av en höstlig bloggförlamning.

Den så kallade helgen har bestått av en dag i tjänst och en i mitt alldeles eget våld. Take That hänger fortfarande på hotellet och så gör fler och fler av Barcelonas förlorade flickfans i skaror där utanför. Faktum är att jag lämnade stället med ett leende på läpparna på den tvåtimmars lördagspausen efter en ovanligt lugn lunch. Det tillkommer ju nämligen vissa fördelar med poppisar boende där, som till exempel dom obligatoriska svarta livvaktsbiffarna som vaktar dörren och därmed motar bort alla eventuella obokade gäster, alltså inklusive dom som vill äta lunch utan förbokning. Jag klagar då rakt inte.
Har faktiskt börjat komma in i dygnsrytmen nu och klarade för första gången att hålla mej vaken hela pausen. Visserligen styrkt av Starbuckskaffe och en engelsktextad Cosmopolitan som jag fått finkamma halva stan efter, men ändå =) Insåg just att det bara är 10 arbetsdagar kvar, woho! Tänker man så bör det kunna gå rätt fort. Innan dess ska det dock bli salsaklubbsbesök med min nya vän Katy, det ska bli spännande. Känner att jag inte riktigt har rytmerna, men nog finns det en del att skaka på mej i alla fall :P Katy är en av de (få) riktigt gulliga arbetskamrater jag har, hon pratar bara spanska men vi förstår varann ganska bra ändå. Kanske är det för att hon är så lik Helena, det är nog din andra tvilling faktiskt =)

Natten ägnades som det visade sig åt sanndrömmar, blir inte klok på det där. Ibland får man bara en känsla av saker. Kanske är det som man säger, behöver inte göra någon stor grej av saker. För min del har måttstockarna förändrats en del senaste åren och för tillfället vet jag inte riktigt vilken skala dom går efter. Det visar sig väl med tiden. Å andra sidan tror jag rent generellt att det är farligt att bagatellisera allt för mycket. Jag har inte helt sluppit undan den dramatiska åran i familjen jag heller. Balans vore bra, som alltid.

Något som inte heller var en dröm imorse var i alla fall grannarnas leverne ovanför oss. Det spikas, borras, bankas, släpas och lyssnas på musik på högsta nivå däruppe i en för mej tidig timme. Ajaj. Låter som att dom antingen river eller bygger om hela lägenheten i mitt öra. Dom verkar dessutom ha ett alldeles utomordentligt ljudsystem. Denna morgon kunde orkade jag dock inte ens bli irriterad, det var ju trots allt min lediga dag. Den har för övrigt ägnats åt städning mest hela dagen, det var verkligen på tiden. Jag har nog aldrig kunnat föreställa mej att jag ska deltaga i sådant svineri som vi bott i på senaste tiden. Det värsta av allt är att jag nog svinar mest också. Jag brukar skylla på att jag jobbar så mycket. Som att det skulle ursäkta att jag lägger saker på golvet istället för bänken.
Efter mycket prat och lite verkstad har vi nu faktiskt också besökt en bio här i stan, och det var fullkomligt med popcorn och allt. Mycket mysigt. Filmen hette 'Death at a funeral', faktiskt ej dubbad och mer upplyftande är titeln skvallrar om. Flamsig engelsk komedi dock, inget jag rekommenderar för en kvalitetsfilmkväll. Men helt klart okej bara för att få sitta i en biosalong med en stor kartong popcorn, som sagt. Eventuellt en ny söndagsvana.

Jag kan inte påstå att det inte känns lite jävligt att mina lagkamrater (föredetta&blivande) spelar World Cup, skrattar, äter och luktar svett kommande helg. Hade gett en del för att göra det jag med. Inte för att jag är riktigt redo för att åka hem än, men nog skulle det ha suttit fint! Jag håller alla tummar jag kan!

Hej Bloggen,
Det var ett tag sen sist. Jag mår bra. Idag hände det en rolig sak.

Nej, men hej. Jag ville bara säga att jag jobbar dygnet runt på det rackarns lyxhotellet och det är inte hälften så glassigt som det låter. Dom 10 timmar på dygnet jag inte jobbar så sover jag. Jag tänkte säga upp mej andra dagen men ångrade mej, och nu, efter 2 veckor, börjar jag vänja mej. Jag räknar veckorna som så, att första veckan tjänade jag ihop hyran. Den här veckan ett par jeans. Nästa vecka lite julklappar. Sista veckan lite smått och gott. Det funkar ibland, hittills har jag inte missat nån dag i alla fall. Det är ju bra. Jag har ju tur som är ledig på söndagar. 
Chefen är störd, på riktigt. Han bestämmer hur vi får gå, stå och allmänt vara. Passar det inte kan jag åka hem till Sverige, fick jag mej upplyst första veckan. Hursomhelst, efter att jag fått reda på att restaurangen är med i Michelinguiden och siktar på att få en till stjärna i år fick jag lite mer förståelse för pedanteriet. Lite. Tildes kommentar; "Då får du lite av din egen medicin!" Tack.
Just ikväll har jag dock serverat Take That. Popgruppen Take That, ja. Dom spelar i Barcelona imorgon och bor tydligen på hotellet, vilket syntes på skaran med tonårsflickor med näsorna tryckta mot fönstren när jag kom till jobbet. Strax innan vi öppnade ramlade det in ett gäng britter utan att vänta på vare sig hovmästare eller bordsplacering. Jag suckade bara lite lätt och tänkte, britter och tyskar alltså, kommer och tror att dom äger hela världen, alltid lika dåliga på vett och etikett. Visade sig alltså sen dock att det var en Take That-Howard med familj som satt där och blev serverad te av mej (på fel vis naturligtvis), medan Gary Barlow satt och hänge i tapasbaren några meter bort. Där ser man alltså. Dom var trots allt trevliga och verkade njuta av kvällen, så så var det med det.

För övrigt har vi varit och klättrat och fått i oss lite frisk luft på Montserrat under min lediga dag, Victoria har lämnat oss, Eva har anlänt, jag har börjat göra listor för vad jag ska göra innan jag åker hem och jag räknar dagarna tills jag ska säga upp mej och leva loppan till den 21 november. Hösten har börjat smyga sig på med regnskurar då och då och jag längtar efter Gott&Gräddat med messmör. Eller ost och gurka. Eller leverpastej. Å andra sidan kommer jag att sakna DiR och Starbucks. Och att kunna få tag på vad man vill när man vill (bortsett från söndagar). Samt billig frukt. Och eventuellt sambolivet efter en stunds eftertänkan.

Thats the way it goes. På återseende!

Mmmmhh. Det säger så mycket mer än bara gott, något annat kan man ju inte påstå.

Faktum är att vi spenderade lördagskvällen med en rullande sushibuffé innehållande diverse rariteter som sjögräs, friterade snäckor och den efterlängtade laxen. Vilken grad av traktorsound var och en av dessa förtjänade går ju naturligtvis att diskutera, men jag måste säga att i det stora hela är jag positivt överraskad! Att jag tycker om buffé var ju inget nytt men just sushi var kanske lite oväntat för min del.

 Vi håller dock på med operation matkultur och förra helgen stod således tapas på menyn. Som vanligt gick vi halvt om halvt vilse på vägen till den utsedda restaurangen, med andra ord kom vi aldrig fram dit vi skulle men man får ju så lov att vara lite flexibel. Alltså hoppade vi in på ett sunkigt ställe med lovande priser när blodsockret började närma sig farligt låga nivåer, men den kombinationen föll faktiskt bättre ut än vanligt. Vi vet ju redan att det inte är lätt med val och med tanke på hungern kan man inte heller lita på magkänslan och det slutade med en blandning av tonfiskpiroger, grillspett och spaniens motsvarighet till pommes, patatas bravas. Det var en blandad kompott, med tonfiskpiroger på toppen och grillspett och sangría på botten. Hursomhelst är det en sak att pricka av på att-göra-listan :)

 Jag har ju glömt att berätta att jag bytt jobb också. Igen. Jag lyckades med konststycket att få sparken redan innan jag börjat på apple, det är det inte många som kan skryta med. Det var nämligen så att toppen på hierarkin kommit på att teamet var större än nödvändigt, alltså skulle någon bort. Tydligen var jag sist in vilket är detsamma som först ut, och plötsligt var jag jobbsökande istället för semesterfirare. Typiskt. Dock kan jag efter ett antal om och men nu räkna mej som del av restaurangstyrkan på Hotell Omm. Det var ingen kort väg dit kan jag lova, närmare bestämt 3 intervjuer och ett psykologtest :P Den första intervjun utfördes alltså av en psykolog som hotellet anlitat, och hon grillade min spanska med improviserade telefonsamtal. Nästa steg var ett 5 sidor långt test som hon satt ihop för min del. 250 personlighetsfrågor. På spanska.

"Känner du ett behov att proklamera när du känner ilska?"

"Har du problem med att folk säger åt dej vad, när och hur du ska göra saker?"

Nejnej, naturligtvis inte. Skulle aldrig falla mej in. Förutom det chansade jag vilt på att antal frågor som jag för mitt liv inte kunde klura ut vad de betydde, trots att jag smugglat med mej ett lexikon. Hursomhelst, på något vis klarade jag mej till nästa boss och blev inbokad på intervju med hotellchefen, Mica. Han var en underlig man med dyr kostym som pratade i något undfallande ordalag och jag gjorde mitt bästa för att läsa hans kryptiska information. Han inledde samtalet med att prata om några för mej okända svenska fotbollslag som han tydligen mött någon gång och avslutade med ett något svävande exempel om Ronaldinho och målriktning, och jag tolkade det hela som att det är viktigt med teamwork och att jobba för samma sak. Återstod till sist en intervju med kökshefen, Diego, som upplyste mej ett antal gånger om att det är absolut nödvändigt med flytande spanska och lång erfarenhet. Jag började med att säga "Va?" en tre-fyra gånger eftersom jag inte fattade vad han sa för att sen berätta att jag faktiskt bara jobbat i ett café, men av någon underlig anledning ringde han sent samma kväll medan vi satt och gottade oss i kex och kortspel för att berätta att jag börjar jobba på måndag :) Var där i fredags för att prova ut designerförklädet som är en omöjlig men förhållandevis snygg konstruktion, dock omöjligt att ta på sig utan hjälp. Det är alltså inte vilket hotell som helst utan här är det 5 stjärnor som gäller med allt som hör till. Jag ska alltså jobba i den "gastronomiska" restaurangen, och bara den tiden jag tillbringade på intervju där hann jag bli hög på alla vimlande Valentino-påsar och Vuittonväskor, för att inte tala om McLarens F1-team som tydligen bodde där för tillfället. Jag kände mej aningen malplacerad och det är inte utan fjärilar i magen som jag går dit imorgon. Men jag har tydligen spelat min teater bra hittills, och kvällen ska ägnas åt vett- och etikettläsning ;P

 En anmärkning jag måste göra eller ett uttalande jag eventuellt måste ta tillbaka är angående spanjorernas otrevlighet. Vid gårdagens hemkomst från stranden möttes jag och Victoria av granntanten, en full matkasse och ett berg av kak-kartonger utanför vår dörr. Har träffat damen ifråga en gång förut och hon var hemskt trevlig den gången också trots att hon är typ 100 år gammal och har hjärtproblem, men den här gången hade hon alltså enligt egen utsago spanat efter oss i fönstret så att hon skulle kunna möta oss och ge oss mat för månaden. Förklaringen var att hon tydligen har ett schizofrent barn som är mycket intelligent och som gillar att spela piano och tydligen handla mat åt grannarna varje månad...Må vara att det är damen själv som är schizo, eller möjligen senil. Vi är i alla fall 4 kilo pasta, 12 paket kakor, 1 liter olja, en aloe-vera tvål och en liter efterrättschokladmjölk rikare. Det var bara att tacka och ta emot, och se till att det planerade bullbaket blir av snart så vi kan bjuda på fika :)

För övrigt anlände Eva i tisdags och vi är nu en hel liten familj som bor här i kollektivet. Jag börjar dock ana hemfärden där framme, den är inte alltför långt bort. Innan dess ska jag dock hinna med en hel del annat, bland annat fortsätta njuta av att man fortfarande kan tillbringa dagarna på stranden eller som nu väntar, ett besök på DiR :)