Sofi Rebecca Svensson

Mmmmhh. Det säger så mycket mer än bara gott, något annat kan man ju inte påstå.

Faktum är att vi spenderade lördagskvällen med en rullande sushibuffé innehållande diverse rariteter som sjögräs, friterade snäckor och den efterlängtade laxen. Vilken grad av traktorsound var och en av dessa förtjänade går ju naturligtvis att diskutera, men jag måste säga att i det stora hela är jag positivt överraskad! Att jag tycker om buffé var ju inget nytt men just sushi var kanske lite oväntat för min del.

 Vi håller dock på med operation matkultur och förra helgen stod således tapas på menyn. Som vanligt gick vi halvt om halvt vilse på vägen till den utsedda restaurangen, med andra ord kom vi aldrig fram dit vi skulle men man får ju så lov att vara lite flexibel. Alltså hoppade vi in på ett sunkigt ställe med lovande priser när blodsockret började närma sig farligt låga nivåer, men den kombinationen föll faktiskt bättre ut än vanligt. Vi vet ju redan att det inte är lätt med val och med tanke på hungern kan man inte heller lita på magkänslan och det slutade med en blandning av tonfiskpiroger, grillspett och spaniens motsvarighet till pommes, patatas bravas. Det var en blandad kompott, med tonfiskpiroger på toppen och grillspett och sangría på botten. Hursomhelst är det en sak att pricka av på att-göra-listan :)

 Jag har ju glömt att berätta att jag bytt jobb också. Igen. Jag lyckades med konststycket att få sparken redan innan jag börjat på apple, det är det inte många som kan skryta med. Det var nämligen så att toppen på hierarkin kommit på att teamet var större än nödvändigt, alltså skulle någon bort. Tydligen var jag sist in vilket är detsamma som först ut, och plötsligt var jag jobbsökande istället för semesterfirare. Typiskt. Dock kan jag efter ett antal om och men nu räkna mej som del av restaurangstyrkan på Hotell Omm. Det var ingen kort väg dit kan jag lova, närmare bestämt 3 intervjuer och ett psykologtest :P Den första intervjun utfördes alltså av en psykolog som hotellet anlitat, och hon grillade min spanska med improviserade telefonsamtal. Nästa steg var ett 5 sidor långt test som hon satt ihop för min del. 250 personlighetsfrågor. På spanska.

"Känner du ett behov att proklamera när du känner ilska?"

"Har du problem med att folk säger åt dej vad, när och hur du ska göra saker?"

Nejnej, naturligtvis inte. Skulle aldrig falla mej in. Förutom det chansade jag vilt på att antal frågor som jag för mitt liv inte kunde klura ut vad de betydde, trots att jag smugglat med mej ett lexikon. Hursomhelst, på något vis klarade jag mej till nästa boss och blev inbokad på intervju med hotellchefen, Mica. Han var en underlig man med dyr kostym som pratade i något undfallande ordalag och jag gjorde mitt bästa för att läsa hans kryptiska information. Han inledde samtalet med att prata om några för mej okända svenska fotbollslag som han tydligen mött någon gång och avslutade med ett något svävande exempel om Ronaldinho och målriktning, och jag tolkade det hela som att det är viktigt med teamwork och att jobba för samma sak. Återstod till sist en intervju med kökshefen, Diego, som upplyste mej ett antal gånger om att det är absolut nödvändigt med flytande spanska och lång erfarenhet. Jag började med att säga "Va?" en tre-fyra gånger eftersom jag inte fattade vad han sa för att sen berätta att jag faktiskt bara jobbat i ett café, men av någon underlig anledning ringde han sent samma kväll medan vi satt och gottade oss i kex och kortspel för att berätta att jag börjar jobba på måndag :) Var där i fredags för att prova ut designerförklädet som är en omöjlig men förhållandevis snygg konstruktion, dock omöjligt att ta på sig utan hjälp. Det är alltså inte vilket hotell som helst utan här är det 5 stjärnor som gäller med allt som hör till. Jag ska alltså jobba i den "gastronomiska" restaurangen, och bara den tiden jag tillbringade på intervju där hann jag bli hög på alla vimlande Valentino-påsar och Vuittonväskor, för att inte tala om McLarens F1-team som tydligen bodde där för tillfället. Jag kände mej aningen malplacerad och det är inte utan fjärilar i magen som jag går dit imorgon. Men jag har tydligen spelat min teater bra hittills, och kvällen ska ägnas åt vett- och etikettläsning ;P

 En anmärkning jag måste göra eller ett uttalande jag eventuellt måste ta tillbaka är angående spanjorernas otrevlighet. Vid gårdagens hemkomst från stranden möttes jag och Victoria av granntanten, en full matkasse och ett berg av kak-kartonger utanför vår dörr. Har träffat damen ifråga en gång förut och hon var hemskt trevlig den gången också trots att hon är typ 100 år gammal och har hjärtproblem, men den här gången hade hon alltså enligt egen utsago spanat efter oss i fönstret så att hon skulle kunna möta oss och ge oss mat för månaden. Förklaringen var att hon tydligen har ett schizofrent barn som är mycket intelligent och som gillar att spela piano och tydligen handla mat åt grannarna varje månad...Må vara att det är damen själv som är schizo, eller möjligen senil. Vi är i alla fall 4 kilo pasta, 12 paket kakor, 1 liter olja, en aloe-vera tvål och en liter efterrättschokladmjölk rikare. Det var bara att tacka och ta emot, och se till att det planerade bullbaket blir av snart så vi kan bjuda på fika :)

För övrigt anlände Eva i tisdags och vi är nu en hel liten familj som bor här i kollektivet. Jag börjar dock ana hemfärden där framme, den är inte alltför långt bort. Innan dess ska jag dock hinna med en hel del annat, bland annat fortsätta njuta av att man fortfarande kan tillbringa dagarna på stranden eller som nu väntar, ett besök på DiR :)