Solen skiner i Barcelona och jag är en ondskefull människa
Som att jag inte försöker med det. Jag älskar att ringa just hennes nummer, jag brukar leta på eniro på måfå och tänka att den där Ulla, hon hatar nog comhem, henne ska jag allt trakassera ikväll! Hon tänkte för övrigt anmäla mig också. Jag kunde inte undvika att påpeka att det inte går att anmäla någon för att man ringer till någon som redan är kund hos oss och vill uppgradera deras internet gratis. Hon tyckte jag skulle ge henne adressen till anmälan också. Tjaa, jag bor i Barcelona, sa jag. "Se, nu sitter du och ljuger också din jävla sate!"
Jaa, det är inte lätt att förstå att jag faktiskt bor här nu. Men det är ganska skönt i sammanhanget.
För övrigt skiner alltså solen och vi är båda ganska sönderbrända efter maratonloppen på stranden i helgen. Men det är det så värt. I övrigt vill jag inte höra några klagomål om dåliga uppdateringar här, med tanke på att jag redan själv har blivit smått irriterad på att internet vägrar fungera, liksom mobiltelefonen. Det innebär med andra ord att mobilen har legat i bitar och datorn har blivit bankad på mer än en gång under de senaste dagarna. Bland annat under fredagskvällen när jag efter det trevliga samtalet försökte lätta sinnet med lite shoppande på Ramblan. Kom hem helt tomhänt och dessutom till en tom lägenhet då AK var på så kallade dejt med sin eventuellt blivande arbetskamrat. Just arbetskamrataspekten av det hela har nu troligen blivit grusad av ett datortalangprov, men vännen kan ju bestå. Själv var jag alltså ensam hemma för första gången i denna stad och tyckte det skulle bli förhållandevis skönt, tills jag insåg att varken datorn eller mobilen fungerade. Och att jag hade läst ut den sista bra boken. Och att allt som visas på tv är dubbat till spanska. Så, här låg jag alltså ensam med min självömkan och den sämsta bok jag någonsin läst, Leontines längtan. Den är sämre än Faust. Helt på allvar, eller serre som AK väljer att kalla det hela. Vi har, i brist på annat roande här nere, skrattat gott åt hur något så dåligt överhuvudtaget får publiceras. Extra roligt hade vi åt meningen "Vi är så långt gångna i Februari att det snart är Mars". Verkligt poetiskt. Och det är på den nivån humorn ligger dessa dagar också.
Flytt på Onsdag, äntligen som tidigare sagt. Vi längtar gott båda två och håller för fullt på att pussla in besökare och boende. Det ser ut att bli kollektivt liv, och alldeles särdeles spännande och roligt ska det bli, framförallt med tanke på vårt (mitt) ibland bristande tålamod :) Dagen har tillbringats på Gracías gator och kontor där jag samlat ytterligare vuxenpoäng genom att numera stå som egenhändig och i framtiden förmodligen fattig el-, vatten och gasförsörjare i vårt gemensamma hem. Jag har med andra ord numer räkningar att betala var tredje månad, något jag länge sett fram emot. Eller inte, men ändå. När vi ändå var igång fortsatte vi brottningsmatchen med byråkratin på gymmet, nu för tredje gången och fortfarande har vi inte kommit längre än till inskrivning. Idag skulle sista steget tas och vi skulle få våra passerkort. En lätt match trodde vi, men vi bör ha lärt oss vi det här laget att det inte bara går att ställa ut skorna och tro att man vinner utan ansträngning, nejnej. Där vi bara skulle håva in klubbkortet tog det oss istället närmare 40 minuter att skriva in adressen (igen), försäkra att vi är fullt friska och gå igenom säkerhetskontrollen, som för övrigt var minutiös. Nästan värre än att komma in i USA, bortsett från frågan om vi var terrorister eller polare med Bin Laden. Förutom att lämna våra NIE-nummer, kontonummer och visa passet fick vi dessutom knäppa kort med övervakningskameran samt lämna fingeravtryck. Två gånger. Bortsett från tiden det tog expedierade fröken Receptionist också ett tiotal andra kunder däremellan och förväxlade våra namn, foton och kontonummer några gånger. Men det är ju ingen som har påstått att ärenden skall skötas smidigt eller effektivt, så varför anstränga sig. Som plåster på såren fick vi till slut våra fina gröna klubbkort, och dessutom en varsin sportbag alldeles gratis med ett stort och fint reklamtryck på varje sida. "Lets go DiR!" är vår nya livsslogan ;P
En av anledningarna till att det ska bli skönt att flytta skulle kunna vara att vi bor med en galen kombo. David, 23, sitter just nu och pratar (öronbedövande högljutt) med sig själv. För övrigt ser han gärna på pinsamt dåliga tv-program med spanska b-skådisar eller laddar i 2 timmar inför ett extra långt Simson-program. Hans favorituttryck är något som liknar "Volla!" vilket vi inte än listat ut vad det betyder, och han rakar sig gärna över hela handfatet, inklusive våra tandborstar. Just idag är han alltså extra högljudd och jag funderar därmed på att nu söka skydd i sovrummet. Han upplyste oss dessutom om att vi ser ut som Huskys när vi kommer hem från jobbet. Vi ser med andra ord ut som draghundar. Håriga och svettiga.
Det kommer bli frid och fröjd och mycket roligt att bo med Erica och Josefin i två veckor, lugna svenskor. Förhoppningsvis hinner de visa oss Barcelonas pärlor innan de flyttar ut också :) Man ska alltid förena nytta med nöje, har det sagts mig.
För övrigt hade jag Caroline på linjen för första gången på länge idag, men Happy Movíl lever upp lika bra som vanligt till sitt namn och bröt samtalet redan efter 8 minuter. Jag hade gärna pratat mer bara så du vet, men nu får vi allt vänta på lönen innan det :P Jag skall dock säga till det stackars kontantkortets försvar att det ju till och med gick att ringa från idag, det hör inte till vanligheterna. Men hur mycket kan man förvänta sig av ett kontantkort, jag menar, hallå! Här i Spanien är dom bara till för syns skull. Men, dom går ju fortfarande att ringa till (åtminstone speciellt lyckosamma dagar), om någon skulle känna sig manad :)
Trabajando duramente
Hursomhelst piggnade vi till när vi närmade oss Camp Nou, för här brändes det i knutarna. Ronaldinho och Grabbarna råkade ju nämligen vara ute och träna samtidigt som vi kom dit ;D Oturligt för oss hann vi faktiskt inte kliva av bussen här, typiskt. Enda stället jag kände för att se mer av.
Tillsammans planerar vi nu i alla fall att komponera KBs and AKs Travelguide, komplett med valfri guidning på svenska, engelska eller knagglig spanska, så det är vad ni kommande besökare har att se fram emot :)
För övrigt har jag fått ett jobberbjudande idag, två till och med. Ett som nakenmodell och ett som "privat, intim engelsklärare".
En okänd man ringde och frågade om jag ville vara hans modell. Jag sa att var 1.56 lång. Han sa att han sökte en "natural woman". Jag sa att jag nog inte var rätt kvinna för jobbet. Han sa att det skulle vara "artistic photos". Jag sa att det nog inte var min grej. Och tackade nej till jobbet. Till saken hör att jag skulle tjäna mer på en fotografering än på en hel månad hos Multipartner. Jag tackade nej ändå.
Just nu gör AK sitt bästa för att avböja "Javiers" erbjudande om intima språklektioner. Han började lite snällt med att han ville lära sig engelska bättre för att fortsätta med att vi kanske kunde träffas. Om vi vill tjäna lite extra pengar kunde han hjälpa oss, han skulle nämligen betala extra för "intima" engelskalektioner. Vi är sådär tända på den idén. Han försvarar sig med att han är en öppen person som gillar att lära känna nya människor:
anna-karin kan säger:Please answer my question though. What kind of job is it?
javier säger:teaching languages?
anna-karin kan säger:Uhm, okay.
anna-karin kan säger:English, or what?
javier säger:english
anna-karin kan säger:Okaay. On a school or for some kind of company?
javier säger:no
javier säger:private classes
anna-karin kan säger:Okay. For who?
javier säger:for me
javier säger:are you an open-minded girl?
anna-karin kan säger:Yes, I suppose so. Why?
javier säger:Because I could help you to earn a little more
javier säger:extra hours
anna-karin kan säger:Doing what, exactly?
javier säger:having fun with man occasionally
javier säger:having intimate english classes
javier säger:what do you think?
anna-karin kan säger:WITH YOU?!
javier säger:I see you are not interested
javier säger:Im normal man
javier säger:I´m not a pervert
javier säger:or rapist
javier säger:I like new experiences
javier säger:this would be one
anna-karin kan säger:Aint gonna happen.
javier säger:do you like sex?
anna-karin kan säger:Enough, you seems to be an idiot.
javier säger:why you tell me that?
javier säger:I dont want love relations
javier säger:how many euros would enough for you?
javier säger:100?
Vi håller som bäst på att anmäla honom för ofredande och försök till köp av sexuella tjänster. Han loggade snabbt ut när vi berättade det för honom ifråga.
Jaja. Utgången i fredags då, det är sådant som mamsen och pappsen inte ska läsa om. Vi var fast beslutna att verkligen ta oss ut denna gång och kastade oss entusiastiskt över partyguiden vi kommit över på en restaurang för några dagar sen. Kollar in "Razzmatazz", ska tydligen vara den största klubben i Barcelona and the place to be, så att säga. Sagt och gjort, efter en del funderingar om vilken dresscode som gäller i stan traskar vi iväg till tunnelbanan i klänningar och klackar. Inget onormalt med det. Verkar dock inte som om det är en vägvinnande stil i lokaltrafiken då vi fick diverse olika sorters blickar från en allsköns blandning av människor, allt från gamla damer till rastamannen till Herr Gubbsnusk. Taxi som gäller med andra ord, vi som försökte vara ekonomiska. Det är en sån bra grej här så att tunnelbanorna går oftare och senare på helgerna, eftersom det är då folk kan vara ute. Klyftigt, det är nåt som x-trafik aldrig tänkt på. Efter ett antal byten klev vi av bussen i Barrio Gotic och vandrade den väg vi trodde att vi skulle. Vi hamnade på en mörk och trång gata, i dubbla bemärkelser. Enbart svarta och svartpunkare, och vi hade en känsla av att vara fel. Vi dristade oss till att fråga en ensam man om vägen, han pekade åt något håll och vi hoppades på det bästa och traskade nästa gata fram. Industrier, ihopfallna hus, korrigerad plåt och graffitti allover fick oss osökt att tänka på In Search of Respect: Selling Crack in El Barrio (Bourgois, 1995 - I still know my anthropology, David!) och vi insåg också snabbt att vi inte riktigt hade cultural capital. Mina antropologivänner/geeks vet vad jag talar om. För er oinvigda betyder det något förenklat att vi inte passade in. Inte alls. Manslaughtergängen som vi mötte dämpade inte den känslan. Men, lättande nog hittade vi klubben runt hörnet, och med den massor av människor. Projekt 2 innebar dock att vi behövde ta ut pengar för att komma in, och det kändes föga lockande med tanke på omgivningarna. Det visade sig också efter ytterligare en stunds promenad att det inte fanns någon bankomat att tillgå, och vi blev något missmodiga stående på gatan med lagom mycket skavsår och partystämningen på halvfart. Men man ska avsluta det man påbörjat och efter en del om och men och visst besvär lyckades vi få tag på en taxi som tog oss både till en bankomat och en anständig klubb vid stranden som partyråttorna på jobbet tipsat om. Väl där härdade vi ungefär 2 timmar innan fötter och huvuden sa upp sig och vi åkte hem, glada och nöjda trots allt. Lite äventyr är bra krydda i livet, men vi bestämde oss dock för att i fortsättningen inte utmana ödet mer än vanligt. Det innebär mer kläder och helst ljusan dag för att sätta fötterna i nämnda kvarter. För övrigt mår vi bara fint och tar hand om oss efter bästa förmåga : )
Slashas och trasdocka
Snart är vi bostadslösa. Det blev vi brutalt påminda om igår när vi kom hem till en hall full med lägenhetsaspiranter. Vi insåg samtidigt att våra omintetgjorda planer att städa på förmiddagen hade suttit fint i det läget, med tanke på att lägenheten just nu befinner sig i sitt minst representabla skick. Det blir lätt så att när man delar ett utrymme på 8kvm utan förvaring, då kan en eller två prylar lätt förpassas till golvet. Eller det gemensamma vardagsrummet. Eller köket eller badrummet eller hallen. Shit happens (internationellt uttryckt). Så, vi bestämde oss för att det var dags att sluta vara såna slashasar, och därefter satte vi igång toastjärnet och placerade oss med Desperate Housewives-boxen i soffan :)
Det är där vi har tillbringat de senaste kvällarna och morgnarna. Dagarna går lite på tomgång i väntan på lägenhet, och letandet efter skola väntar på lokalisering av lägenhet. En ond cirkel skulle man kunna säga, eller handlingsförlamning, pick and choose. Hursomhelst börjar vi bli rätt rastlösa, och som dom flesta vet så är duschen den klart bästa terapin, oavsett problem. Väl där fylldes energilagren på och helt plötsligt befann vi oss båda på ett informationscenter om kommunala skolor som vi letat efter länge. Nog för att spanskan har förbättras under dessa veckor, vi lever länge på berömmet av mannen i charken häromdagen, men vi inser trots allt att det nog skulle vara passande med lite skolning :p Den i övrigt mycket torra mannen i informationsdisken blev hastigt och mycket lustigt vår bästa vän när han upplyste oss om att dessa kurser dessutom är gratis :) Till skillnad från övriga som kostar runt 15000. Det skulle jag kalla överpris.
På tal om beröm igen så var gårdagen en mycket bra dag :) Återvände till banken igår för att hämta ut bankkorten som vi väntat på, och det första vår bankkvinna säger är att vi blivit bruna sen sist. Det värmde naturligtvis :) En bidragande faktor skulle ju dock kunna vara vitheten vi bländade folk med första veckan, vad vet jag. Men eftersom vi också avancerat från metron underground till buss och apostlahästar overground så fick vi också äran att hjälpa en stackars turist att hitta hem. Annat är det med oss världsvana Barcabor ;P A-K har gett mej det nya namnet Rebecca "GPS" Swenson. woho. Ett av de mindre bra släktdragen jag lyckats undkomma alltså :) Hursomhelst tyckte turisten i fråga att vi var grymma på engelska - "ingen accent alls!". Men så var han tysk också.
Vuxenpoängen bara rasar in förresten, senast var det alltså bankkort och försäkringskassa, nästa är facket. Allt är så billigt och bra här, skatten ligger på 8% och fackavgiften är enstaka 100 svenska riksdaler. Utlänningar som vi är får vi också 800 fina fiskar i språktillägg. Vinstaffär med andra ord. Sammanlagt med vuxenpoängen skulle man nästan kunna se sig själv som rik, rent hypotetiskt sett :) Rik är ju nåt som vi inte blir på jobbet i alla fall, det är tråkigare än någonsin. Och då har det inte ens gått 2 hela veckor än, enligt A-Ks brutala ärlighet. Själv gick jag omkring i tron om att vi nu jobbat i 3 veckor och att det snart är legalt att säga upp sig. Men tji fick jag. I helgen är det dock operation Spanskt CV som står på planeringen, en utmaning med tanke på det begränsade ordförrådet, men vi ska nog kunna snickra ihop nåt.
Det blev ingen utgång förra helgen, alla är naturligtvis chockade. Men vi gör ett nytt försök ikväll och ser hur långt vi kommer :) Förutom det hoppas vi på havet och skulle vädret svika oss tänkte vi faktiskt bekänna färg som turister en stund och kolla på lite sevärdheter här omkring. Det närmaste vi har varit hittills är metrostationen Sagrada Familia ;P Kanske tar vi oss en tur med turistbussen till och med, för att verkligen leva ut den nya rollen. Det finns ju faktiskt shoppingbussar i den här staden också, tro det eller ej. Lagom farligt. Vi får se var vi hamnar, jag påminner mig själv varje dag om att det snart är en ny hyra som ska betalas, förmodligen innan den skrala lönen betalats ut dessutom. Faktum är att vi med viss medvetenhet hållit oss borta från Ramblas den senaste veckan, men det är inte lätt för två unga damer med habegär att hålla sig i skinnet när affärerna lurar bakom varje krok.
Just därför bör jag nu återvända till jobbandet en stund, närmare bestämt 45 minuter till, och sen ska vi njuta av helgen. Gör likadant där hemma, återstår att se om nätet tänker fungera i helgen, det är lite si och så med det. Grannen som betalar kalaset verkar vara negativt inställda till oss av någon anledning :P
Annars är jag tillbaks här på måndag, och mobilen finns ju alltid till hands :)
Bilder
Kom på att det kanske är dags att ladda upp dom första bilderna också (:
Håll till godo så länge...Och kom ihåg att man kan lämna kommentarer även i min blogg!
Vilse i pannkakan
Just där befinner vi oss också just nu, jag illamående efter lite fredagsfirande med våffla och glass. Våfflan var inte bara en våffla utan en degklump, en av de mest sötade någonsin dessutom. Förutom det intog jag också en pannkaka med banan och choklad (jaa, jag var hungrig). Mannen i kiosken mittemot skakade på huvudet och upplyste mej om att jag skulle bli muy gordo (mycket fet). Och som vi alla vet hur det går med mej och sockersött sitter jag nu här med mitt självförvållade illamående och kränger telefoni. Det fungerar rätt bra dock, det är ju trots allt sista dagen innan helg & strand :) Funderar starkt på utgång i helgen, har dock inte lyckats välja var än. Det vi har konstaterat dock är att det finns en del att välja på, en dubbel djungel skulle man kunna säga, och de öppnar alla runt 1 på kvällningen och stänger framåt 5. Återstår att se om vi är lik efteråt, förmodligen med tanke på kroppen sömnbehov för tillfället. Kanske är det så att den tar igen de senaste 3 årens konstanta sömnbrist, med råge dessutom. Hursomhelst så ser vi fram emot att skaka de lurviga lite, det var ju trots allt en stund sedan sist och en helg består ju trots allt av 2 dagar, tillräckligt för att både hinna sova, dansa och bada :)
För övrigt har internet slutat fungera i lägenheten och det är därför jag spenderar jobbtid med såna här oegentligheter. Med tanke på att vi får samtal ungefär var tredje minut är det dock ingen större skada skedd, vad jag kan förstå. Så, om ni skulle undra varför det är tyst från oss hela helgen så är det för att jag trots min välutvecklade teknik-kunskap inte fått igång internätet igen.
Till kategorin övrigt faller också att jag tycker hemskt mycket om göteborgska. Det finns få som låter så trevliga i telefon, även när de tackar nej. Det finns dock några psykfall som faller utanför ramen, en av dem förstörda min kväll igår under de sista minuterna av jobbandet. Fick en fruktansvärd utskällning och diverse hotelser när jag inte ville ge honom högre hastighet på bredbandet utan att betala för det, konstigt nog. Han hade ju faktiskt varit kund i ett helt år och tyckte nog att han väl förtjänade lite tack för det! Skulle gissa på att diagnosen är en mindre sinnesrubbning, eller okontrollerad aggressivitet. Ovanligt nog slutade det med att jag slängde på luren i örat på honom istället för han i mitt, efter 20 minuters oavbrutet skrikande från hans sida. Så var det med det.
Nu är det rastdags = mackdags. Ha en trevlig helg, hoppas ni får varmt och skönt där hemma ;)
// KB
Jobbvardag
Hursomhelst är det en härlig samling folk som jobbar där, unga men inte yngst, för det är vi :) Dom röker dessutom som borstbindare allihop, och bedriver inbördes försäljning/utbyte av diverse ätbara saker. Vi kommer hem runt halv 11 på kvällarna och börjar väl mer eller mindre falla in spanjorernas udda vana att äta middag runt samma tid. Hua, men man ska ju ta seden dit man kommer sägs det.
Är alldeles för trött för att leverera nåt vettigt nu egentligen, men saker och ting går för det mesta som dom ska, kollar in ännu en lägenhet imorgon, längtar till helgen = solen & havet, matförpackningarna har en storlek anpassad till spädbarn vilket innebär att vi storätande svenskar får köpa 4 gånger mer än alla andra, och pengarna rinner iväg fortare än kvickt. För övrigt finns det en surfaffär alldeles för nära lägenheten som jag & A-K hade gjort bäst i att inte gå in i. Å andra sidan har jag gjort ett av de bästa köpen någonsin i och med mina nya flipflops. Jag skulle vilja skylla det behovet på min packningshjälp, så mamma, säg ingenting, orsaken till köpen var dåliga sko-råd, sådeså.
Sängen kallar, imorgon väntar alltså lägenhetsbesök, bankbesök för spanskt konto och jobb. Havet är underbart om jag inte redan sagt det.
So long, simma lugnt!
Nyblivna innehavare av spanskt ID-nummer samt IB Diploma
Grattis till oss!
Jag sa det aldrig på Studenten, har hållit på det, sugit på det, oroas över det. Men, idag känner jag den fulla tillåtelsen att uttala det förut osagda; Fyfan vad vi är bra. Grattis till oss, det gjorde vi bra.
IB Diploma; inte än i våra händer, med väl i Big Mother Evas händer. Inträde till en eventuell framtid. Uppnådde de mål som vi satt upp för länge sedan, som vi vridit och vänt på både en och två gånger, med största möjliga tvekan. Nu är de där, något förvånande nästan precis som vi föreställt oss, mer eller mindre marginellt. Det viktigaste är att vi är nöjda ändå :) Har just konstaterat att riktigt, riktigt nöjd blir man aldrig, men vi bör vara och är alldeles tillräckligt nöjda för att gå ut och fira kvällen med middag utan pasta och pesto som det senaste tre dagarna ;P
N.I.E-numret finns till och med i våra händer, med allt vad det innebär - bankkonto, försäkringar, sjukvård och allt annat vuxet och tråkigt men ack så nödvändigt :)
Precis som det förvarnades igår så var tillgång till ett N.I.E inte att leka med :P Uppstigning redan klockan 06.00 för att bege oss till kön utanför huset som öppnade 09.00. Det låter befängt och är det också. Framme vid dörren får vi av någon anledning för oss att vi befunnit oss i fel kö hela tiden och springer fortare än kvickast till nästa kö för att inse att så inte alls är fallet. Efterklokheten slår till när vi ser att kön bakom vår tidigare plats har vuxit runt huskröken och består av åtminstone 200 personer. Turen log oss dock i ansiktet och vi fick återta vår gamla plats, och därmed trodde vi också att vi nått första delmålet men icke sa nicke och nickade till. Timmarna passerade och jag & A-K sov som bebisar sittandes på träbänkarna tills välvilliga farbror Polisen väckte oss i sin tro att vi sovit bort vår tur på kölappen. Omöjligheten att somna om var slående och vi spenderade de följande 2 timmarna med att studera loppfröken som satt några bänkar för nära oss. Som synes hade hon klåda både på kroppen och i hjärnan, då hon varken kunde sitta still eller sluta prata och gestikulera med sig själv, eller klia på några av de mindre fräscha utslag jag sett på senare dar för den delen. Framåt 11-tiden hade vi dock avklarat första etappen och hade då bara besök på banken samt polisstationen kvar. Med glatt humör men trötta fötter fullföljde vi dock vårt uppdrag och kan därmed nu titulera oss fullständiga kommuninvånare av Barcelona och Spanien.
För övrigt har jag efter omfattande jobb av min kära mor lyckats låsa upp en av telefonerna och äntligen få igång det rackarns kontantkortet som höll mej uppe mer än halva natten igår och utmynnade i en del hårda ord från min sida. Jag har sagt det förut och säger det igen; Jag och teknik är ingen lyckad kombination. Numret jag numer nås på är i alla fall 0034 693270166, det är dock inte den billigaste affären att ringa till mig, däremot för mig att ringa hem :) Jag och A-K har därför utarbetat den strålande idén att de som vill prata med oss skickar pengar till kontantkortet, så mycket som ni vill prata med oss, så ringer vi upp er för det. Ett utmärkt förslag om vi får säga det själva, vi panka Barcelonabor ;P
Men nu är det så väl dags att fira, eller i alla fall förbereda för detsamma. Är sådär fräscha efter äventyren med byråkratin, så duschen är ett hett alternativ. Angående hett har vi för övrigt haft vår första heldag med molnfri himmel och strålande sol, men det var väl inte mindre än logiskt en dag som denna :)
Njut av helgen!!
(Just det, en liten detalj; Har nu skaffat skype på allmän begäran. Återstår dock att se om jag kan hantera det också..)
// KB & AK
Rapport från Barca City
Jag har alltså gått och blivit sambo på riktigt, eller kombo i vart fall :) Anna-Karin och jag och David, 23. Vilket järngäng! Han är halvdålig på engelska, vi är heldåliga på spanska, men kul har vi ändå :) Lägenheten är fin, området är bra, allting är bara bra. Det finns så mycket att berätta så jag vet inte var jag ska börja.
Shoppingen är underbar i alla fall, det har vi redan kollat in!!
"Äntligen!", som Gert skulle ha sagt. Äntligen boende i en storstad, där man faktiskt kan gå utanför dörren och köpa det man vill ha utan att behöva åka x-tåg (inklusive dyra biljetter, förseningar och avbruten sömn för bussbyte) i två timmar för att hitta till exempel anständiga underkläder, eller valnötter för den delen. Dock har vi ju båda vissa fetischistiska drag, och med tanke på den något begränsade tillgången till pengar så håller vi hårt på regeln "se men inte röra". Schampo & balsam var dock något som kändes behövligt (fick ju packa ur mitt på Skavsta på grund av en något för tunga väska..), framförallt efter en något svettig resa igår, och på något sätt lyckades jag (omedvetet, faktiskt!) idag inhandla hårvård för 400 riksdaler. Spräckte budgeten redan där med andra ord :P
I övrigt är flytet alldeles underbart med :) Fruktaffären, metron och en dansskola ligger alldeles runt hörnet, och den enligt rykten bästa språkskolan råkade vi springa på av en händelse ute på promenad, nästan runt hörnet den också. Det finns till och med fullkornsbröd i affärerna, lyckan är gjord :) Det tog oss en stund att klura ut hur gasspisen fungerar men vi har till slut lyckats tillaga kulinariska måltider som pasta med pesto ;P Ugnen är dock fortfarande ett stort mysterium. En liten hållhake på språk-kursen dock är att den kostar 10000, vet inte var det ska få plats i budgeten :/ men att det behövs är tydligt, som ni märker längre ner :P
Hälsade på jobbet idag och träffade cheferna. Massa unga människor som tillsammans med oss ska kränga ComHem så det står härliga till :) Jobbet låg för övrigt precis bredvid ett gigantiskt köpcentrum med massa roliga butiker, på gott eller ont skulle man kunna säga ;P
Dagens höjdpunkt är besöket på la Rambla och The Phone House för inhandlandet av spanskt telefonkort. Vi tycker själva att det gått över förväntan att göra oss/bli förstådda, men efter många om och men och våra ambitiösa försök att göra oss förstådda blev vi besvarade med "tu espanol es muy mal!" - Din spanska är mycket dålig. Tack för den, efter 1½ dag! Men med tanke på att han var den minst begåvade man vi träffat hittills och att han enligt egen utsago inte kunde ett ord engelska så lät vi det passera. Med teckenspråk, knagglig spanska och en del engelska fick vi till slut ett varsitt kontantkort - "Happy móvil, Don't worry be happy!" - som ska vara förträffligt att ringa hem till Sverige med. Nästa problem visade sig dock vara att att vi också skulle aktivera kortet, på plats i affären. Vi kan säga att det uppstod ett kommunikationsproblem, ni IB-elever vet vad jag menar. Efter diverse turer och en lång konversation mellan butiksbiträdena där vi enbart uppfattade ord som "Sueco" (svensk) och "loco" (galen) har vi nu ett varsitt inaktiverat kontantkort här hemma, lämnade åt sitt öde i våra ensamma händer. Ni lär märka när vi fått igång dem :)
Sängen kallar efter en lång dag med trötta fötter. Imorgon ska det köas i cirkus 4 timmar, allt för att bli äkta invånare i Spanien :P Det är NIE-nummer som står på önskelistan, och vi är tydligen inte ensamma om att söka sådana. Så det är morgondagens projekt, sen har vi blivit beordrade av våra arbetsgivare att njuta för fullt i helgen, innan allvaret börjar på måndag :)
Ha det bra därhemma, och mina älskade skolkamrater och vänner; 14.45 imorgon är inte världens ände, det är bara som det känns. Som vi konstaterat i en annan blogg för inte alltför längesedan: Faller vi så faller vi högt, men vi finns i alla fall på botten för att ta emot varandra!
Hasta luego, adiós amigos! (Nåt har vi väl lärt oss på 2 dagar ;)
Idag, imorgon och en annan dag.
Har precis bangat ännu en utekväll med tjejerna, snarare en regel än ett undantag tyvärr. Idag kom jag dock så långt som till parkeringen utanför innan den, faktiskt, förvånande bristen på danslust samt en begynnande huvudvärk övertygade min mer stillsamma sida att vända färden hemåt. Det är så jag hamnade här. Har inte förlikats med tanken på blogg fullständigt än och den har därför varit inofficiell tills min käre vän Caroline namedroppade mig hos sig (http://shmerb.blogg.se). Bloggen har dock inte krashat på grund av besökaranstormningen så jag kan väl sova lugnt inatt också. Ett litet sidospår.
Tänkte på det när jag än en gång lämnat av mina flickor på krogen att jag kanske inte har varit den bästa vännen de senaste tre åren, med tanke på frekvensen av avhörningar och prioritering. Till mitt försvar kanske jag kan säga att jag förmodligen träffat min familj ännu mindre än mina vänner, men en ursäkt är en ursäkt och inte mycket att hänga i julgranen utan förbättring, som vi brukar säga. Får dåligt samvete för att jag bangar utekvällarna gång på gång, men å andra sidan konstaterade jag att det är ingen kvalitetstid vi spenderar där tillsammans i vilket fall. För min egen del uppskattar jag att träffas överhuvudtaget, och det är väl förmodligen därför jag känner mej nöjd vid den tiden det är dags för utgång. Har ju vid det laget i alla fall fått se er i några timmar :) Jag kan dock förstå att det är tråkigt, att jag är tråkig, utan att för den sakens skull ångra mig.
Veckan har för övrigt varit fylld med diverse aktiviteter, bland annat på grund av att det trots allt smygit sig in en undermedveten tanke om att tiden kvar är knapp. Tränade med laget i Edsbyn i måndags, det var skönare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag saknar och kommer att sakna det, kanske mer än jag trodde till och med. Insåg hur uppenbart det är att jag behöver och vill ha ett lag, en lagidrott och ett mål att sträva mot, och funderar just nu mest på hur det ska lösas i Barcelona. Det föranledde också funderingarna över personligheter, omständigheter och öden som virrade i min hjärna under bilfärden från sundsvall i torsdags, och som inte utmynnade i några tydliga klarheter. Jag ska inte utveckla dom vidare här eftersom strukturen är rätt oklar än :b
Resterande dagar ska ägnas åt packning och umgänge, då det ju mer jag skriver och tänker blir tydligt att det inte alls är lång tid kvar. Tisdagkväll lämnar vi Ljusdal, onsdagmorgon lämnar vi Sverige. Har äntligen hittat boende för den första månaden, blir dock rånade på köpet. Fyratusen (4000!) var får vi punga ut med för att dela ett rum med våningsäng, det vill säga 8000 för knappt en månad för ett pytteytterum i delad lägenhet. Hutlöst. Men så ligger det till, och för tillfället är vi mest glada att ha någonstans att ta vägen när vi landar. En egen och billigare lägenhet kommer ligga högt på prioriteringslistan väl på plats, så förhoppningsvis slipper vi leva på bröd och vatten från och med augusti. Från och med nu är det dock läggdags för att imorgon på allvar ta tag i det som behöver tas tag i, och jag får lätt panik när det börjar ploppa upp saker som måste göras innan avfärd som jag inte tänkt på tidigare såsom avbeställningar, inköp, planering, bankärenden, bilar, försäkringar, telefonabonnemang och sist men inte minst avsked. Så ligger det till, och sista dagarna kommer förmodligen vara berg och dal för sinnet. Men det är väl så det ska vara, för att känna att man verkligen lever. Och det gör jag.
