Sofi Rebecca Svensson

Hej, jag lever fortfarande. Vi har bara inget internet, vilket å andra sida också kan ses som hemskt öde. Därmed har det gått många och långa dagar sen jag sist meddelade mig till världen, men här är jag nu.

Har ju gått och blivit student igen, efter hela två månaders uppehåll, trots att jag under de tre åren på IB starkt hävdat att om/när jag klarat mig igenom det hela så ska jag inte plugga på fleeera år. Gud så inkonsekvent. Med insikten att skolorna nu börjar för dem som är kvar där hemma och att jag Inte skall infinna mig i klassrum 316 för träff med klassföreståndare klockan 09.00 på tisdagen upptäckte jag att det fanns en viss saknad. Det brukar påstås att det är tryggheten man saknar, kanske är det delvis så..Men jag börjar misstänka att jag faktiskt är en inbiten pluggis, hemska tanke. Eller är det bara så att man inte vet bättre? Det kanske ligger närmare till hands ändå.

Hursomhelst kunde jag ju inte vara sämre än nyblivna ambitiösa högskole-elever och de stackars kvarvarande IB-nördarna som har det värsta och det bästa kvar, och alltså har jag tillbringat veckan på Speakeasy tillsammans med diverse konstiga människor. Vi har Lyzanne, den holländska miljökämpen som bor i övergivna hus med kollektivet och lever på rutten frukt som de tigger ifrån affärerna, vi har den 46-åriga australienska hippien som pratar spanska på franska och ljudar sig igenom varje ord, och sist men inte minst österrikiska Jorge som är den drygaste någonsin och som jag helst skulle vilja slå i huvudet med något hårt. Ibland känns det som att gå i ettan igen, men för det mesta är det ganska roligt. Vi har en bra och en mindre bra lärarinna, vi får läxor varje dag och det känns ungefär som det gör att gå i skolan. Skillnaden är att jag jobbar 6 timmar om dagen också. Om det är nåt jag verkar kunna är det att skaffa mig en vardag utan spilltid. OBS! Icke att uppfatta som klagomål.

Tiden går fort när man har roligt, och jag har tydligen inte själv fattat vad roligt jag har haft de senaste åren. Insåg i samma sekund som jag sa det till min darling att vi redan har varit här en tredjedel av tiden. Sug på den. Vi tror fortfarande stenhårt på "vi hinner, vi ska ju vara här länge!". Men den här veckan har vi faktiskt besökt ett äkta spanskt brasserie, även beskrivet av vår kära arbetskamrat Malin som "en hel karl, manligt, rått och blodigt". Multipartner ABs crew  minus cheferna gjorde gemensam sak och firade Mickes födelsedag med middag och trevligt samkväm. Det är ett mycket härligt gäng som jobbar nu, trivs alldeles utmärkt för den sakens skull. Angående jobbet i övrigt är det fortfarande tråkigt, men jag verkar ha vant mig alldeles med tristessen, vilket jag uppfattar som en stark varningssignal. Det är faktiskt så illa att jag har börjat hallucinera samtal, igår började jag presentera mig tre gånger för en person jag trodde att jag hörde i luren. Pinsamt.

Jobbletandet går dock på halvfart tills språkkursen är avklarad och jag kan prata ihjäl alla arbetsgivare med min flytande spanska. Kanske inte, men det är planen i alla fall.

Faktum är att vi mot alla odds hittat några gelikar som liksom vi kan kalla en helg med sovmorgon, städning, en god bok och sköna hemmakvällar som "lyckad". Dessa sällsynta varelser heter Malin och Lisa och härstammar ursprungligen ifrån Varberg men har under vinterhalvåret flugit sin kos till Barcelona och Multipartner. Vi tillbringade gårdagskvällen på deras terrass där vi blev bjudna på grillat, klyftpotatis och champinjonsås, mmm. Det var förmodligen det mest vällagade vi smakat under de senaste två månaderna :) Dessutom fick vi öva vår spanska på deras chilenska hyresvärd Patricio. Jag har lärt mig en del under veckan, men inser att det nog dröjer ett tag till innan jag kan kalla mig för spansktalande :P

Det går framåt med modifierade "Ragata-Karin och Rebeixas Travelguide", och vi håller nu på att avsluta testerna av Ben&Jerrys-glassarna. Vi har provat de sex smaker som finns att tillgå i vårt område och gett dem ett varsitt betyg baserat på en 5-gradig skala utifrån 5 olika kriterier; smak, konsistens, originalitet, utröttningsfaktor och utseende. Varje smak består av en halvlitersburk och kostar skjortan, men vi har sett det som ett nödvändigt ont som bör göras för reseguidens skull ;P

Det sliter lite på hjärtat att få rapporter hemifrån, i alla fall när det gäller såna saker som isträningspremiär, Graduation Day och klassfest+Tranan. Skulle inte precis byta Barcelona mot Ljusdal men kunde jag knäppa men fingrarna och vara hemma helt plötsligt skulle jag förmodligen göra det. Å andra sidan väntar en kväll med kyckling och La Liga-premiär på TV, så vad är väl en bal på slottet? Nostalgin är dock mycket värre än hemlängtan (just det har ju aldrig legat riktigt för mig), och bara därför bjuder jag på lite bilder så ni förstår vad jag menar :)

Sanering. Det enda och rätta ordet för de senaste två dygnens bravader. De två stockholmska yrvädren samt inhyrda Lina lämnade oss tråkigt nog under gårdagen, och kvar fanns bara åratal av ingrodd smuts samt en hel hög med tvätt. Med tanke på våra personlighetsläggningar och insikten att vi helst inte vill betala 3000 pix för att en okänd vän till hyresvärden ska komma hit och torka golven lite snabbt gjorde vi det på  AKs och mitt sätt. Det har skrubbats och fejats oavbrutet mellan åtta igår kväll till runt femtiden idag, med uppehåll för sömn runt småtimmarna, och jag tror mej aldrig någonsin ha sett närheten av så mycket smuts. Det är möjligt att ingen har städat här sen det byggdes på 1200-talet. En jämbördig deal blev att AK offrade sig på köket medan jag tog toaletterna, och efter storshopping av alla de slags städmaterial skruvade vi upp volymen på musiken och bet i det sura och något ruttna äpplet. Jag hann avsluta badrumsskåpet barhänt innan äckelkänslorna tog över allt för snabbt och jag blev tvungen att iträda mej plasthandskar, som sedan fick ta hand om vartendaste lilla skrymsle som blotta ögat kan se, inklusive helskrubbning av väggar från golv till tak. Det tog oss 4½ timme innan vi var klara. Och då bör det tilläggas att utrymmet i fråga är cirka 5kvm stort :P Vi tror oss nu har uppnått största möjliga renhet, och säg det onda som inte har något gott med sig - ett besök på IKEA hägrade efter fett- och bajstorkning.
Med tanke på att vi endast ätit frukost under de senaste 11 timmarna hoppade köttbullarna framför ögonen på oss båda när vi virrade runt i jakt på bussen som skulle ta oss till målet, utan framgång naturligtvis. Väl där sprang vi ikapp till restaurangen och klanten i serveringen höll på att glömma lingonsylten till mina bullar - det fick han veta. Svensk husmanskost är hett i Barcelona just nu, kan man lugnt konstatera :)

Shoppingen efteråt var naturligtvis mycket efterlängtad men ännu mer restrikterad av ekonomin, vilket var förutbestämt på förhand naturligtvis. Efter många om och men och en lång stund vid handduksavdelningen kom vi till rensningsdelen och blev medlemmar av den dryga sorten som lämnar urplockade varor på fel ställe, såna som förstör ordningen och som jag tycker illa om ;P Vi lyckades dock kompromissa väldigt fint till slut, framförallt på handduksfronten som sagt och vi har nu ett särdeles mycket trevligare badrum :) Och är faktiskt inte så hemsk mycket fattigare än innan. Fattig som fattig för den delen, vad gör det när man åtminstone har rena golv? Vi har nog också gjort vår hyresvärdinna fattigare på en del saker som Vi ansåg överflödiga. Men om vi tycker det så är det ju så och vi resonerade så att det man inte vet mår man inte dåligt av :) Hon kommer säkert inte sakna dem iaf, haha :P

Nu är vi alltså representabla nog att ta emot vår första hyresgäst som anländer ikväll, och i morgon dag ska vi förhoppningsvis faktiskt ta oss till stranden som vi inte besökt på ett tag. Vi blev ju dock rätt bruna ändå idag, av annan anledning förstås. Närmast innehåller kvällen lite självförnöjelse med ost, kex, vindruvor och film :)

Så, hoppas allt är bra hemma i Svea rike, kan inte helt påstå att jag inte saknar er och Sverige lite när jag äter köttbullar och vandrar runt bland sill och Kalles kaviar i den spanska värmen. Men nu är det ju så att båda den ena och den andra är påväg ner, Tilde och Vickan först ut, tillsammans med Anton. Ni har för övrigt fått en varsin ny handduk, det är ett privilegium för våra långtida sambos :) Ni får slåss med Anton (lätt match ;)) om vem som ska ha vilken färg - röd, ljusblå eller mörkblå. Anna-Karin är orange och jag är limegrön, för er informations skull ;P Så ändan ur nu och boka klart biljetterna! (Meddelande avslutat)

Internet försvinner i lägenheten från och med måndag också förresten, så långsamma svar på mejl och liknande beror endast på att jag bara hinner skriva några rader åt gången under de sekunder herr Säljcoach tittar åt ett annat håll. Jobbet förespråkar nämligen att koncentrationen på kunderna fungerar bättre om man stirrar på den vita skärmen med texten "Contact Center Outbound" i de evighetslånga minuterna mellan samtalen. Själv tycker jag att det är ungefär lika uppiggande som att läsa Mor gifter sig eller titta på antropologifilmer från 70-talet (vilket i och för sig är intressant men oundvikligen leder till sömn inom 7-8 minuter). Så, ha tålamod med oss.

Börjar plugga spanska nästa vecka också för övrigt, äntligen! Det blir fint att slippa se ut som ett frågetecken var gång jag överhuvudtaget blir tilltalad. Eller som gårdagen när jag först fick åka taxi runt hela stan innan jag efter många om och men fick chauffören att förstå att han åkte åt fel håll. Eller som när jag skulle inhandla min torftiga lunch/middagsmacka och helt omedveten fick varenda grej som jag bara frågade vad den innehöll eller kostade. Fick en smärre chock och satte tuggummit i halsen när priset för min stackars macka var uppe i hundralappen, men log snällt och betalade eftersom jag hade bråttom, och senare insåg att jag inte fått en macka utan tre. Tack. Det blir bra att kunna språket.

Hasta luego amigos

Den Barcelonska helgen har innehållit både det ena och det andra med dramatik som ledord, sett ur den svenska myllans ögon.

Jag och AK är förhållandevis nyligen hemkomna från ett besök vid Arc de Triomf och Parc Ciutadella där vi tänkt utnyttja stans största gräsplättar till att sova middag i solen efter en sen natt. Vår sömn blev dock störda både en och två gånger vilket vi är ganska glada för i efterhand, då båda störningsmomenten var mer eller mindre trevliga spanjorer som upplyste oss om att vi skulle vara rädda om våra grejer eftersom det tydligen befinner sig ovanligt mycket pack just där, som gärna tar del av andras ägodelar om de får chansen. Man nummer 1 var den mindre trevliga av de två och försökte förgäves få oss att förstå någonting genom att skrika och vifta. Vi trodde naturligtvis att han skällde på oss för att vi satt på gräsmattan eftersom de är smått heliga här och tillträde är strängt förbjudet, men efter några om och men och en uppgiven rusk på huvudet hade vi uppfattat ord som väska och drog slutsatsen att vi skulle ha större koll på den i fråga. Kille nummer 2, den trevliga versionen, kom förbi och berättade snällt för oss på engelska vilka vi skulle passa oss för. Tyvärr råkade en av "the bad guys" höra lite väl bra och muckade med vår vän som tog det hela med ro och lommade iväg, medan vi bestämde oss för att plocka ihop våra ägodelar och sova i skift med väskorna som kuddar :p

Det påstås ju från vissa håll att jag kan vara en mycket dömande person och jag höll som bäst på att spy min galla över ett gäng inhemskingar som enligt min mening såg ovanligt sliskiga ut när en av dem smyger sig fram mot ett gäng tjejer som ligger vid kanten och solar. Jag och AK börjar skrika som ena galningar på en fin blandning av svenska, engelska och spanska men vid det laget tjejerna vaknade hade slusken uppenbarligen redan hunnit få med sig en kamera med två veckors semesterbilder i, samt ge oss mördarblicken. Kameran för övrigt låg placerad under benet på ägaren. Fräckheten var slående, framförallt med tanke på att den tredje mannen i sluskligan stannade kvar och psykade oss med dryga tillrop medan hans vänner promenerade iväg längs vägen med en ny kamera i sin ägo. Pratade lite med de brittiska tjejerna som tillbringade sin sista dag här och fick flashbacks till London 2005 med stulna väskor och Hard Rock Café-pengar på vift, haha. Insåg att vi hade haft tur och samtidigt att vi nu har en idé om hur det går till, och slutsatsen är att vi båda bör lära oss att slåss ordentligt (och eventuellt lämna värdesakerna hemma).

Lördagen innehöll en del dramatik den med men i en något snällare variant. Efter att ha skrivit kontrakt med vår respektingivande hyresdam från Dominikanska Republiken  begav vi oss till stranden framåt eftermiddagen. Väl där träffade vi på två Pakistanier på stranden som jag genast beslutade att jag inte hade någon lust att konversera med. Efter att ha stirrat oavbrutet i en halvtimme försökte herr Pakistanier inleda ett samtal med dessa vackra blåögda och blonda flickor från Sverige. Jag visade mitt värsta fultryne och låtsades sova extra djupt med hörlurarna fastnaglade i öronen, men stackars AK slapp inte undan trots enträgna försök med övertydliga symboler som en bok över ansiktet och ryggen vänd bortåt inte undgå pratsamheten. Det slutade helt osökt med att han ville ha hennes nummer och då drog vi snabbt som ögat. Hittade en chilensk arbetskamrat och hans gäng i en annan ände av stranden där de rockade Lenny Kravitz på en gitarr med lösa strängar. Blev medbjudna på deras stamhäng på kvällen och tänkte; visst, varför inte? Det är ju trots allt en människa vi jobbar med 30 timmar i veckan, så det kunde ju bli trevligt. Vår vän ifråga visade sig dock ha fått lite väl mycket förfriskningar och dessutom ha några strängar lösa, och det blev ett något obekvämt samkväm. Jag har svårt nog för att vara särskilt närgången med människor jag tycker om och än värre är det med bekanta vars fysiska kontakt jag inte ens bett om. Det dröjde knappt 10 minuter innan jag så snällt jag förmådde bad honom hålla sig på avstånd vilket inte mottogs något vidare. Inte mej emot, han blev kinkig och satte sig vid något annat bord en stund, men det höll sig inte särskilt länge utan snart var han där igen och berättade bland annat att han älskade oss. Tack sa vi och berättade att vi nog var på väg hemåt. När han försökte hångla upp Anna-Karins ofrivilliga nacke sprang jag min väg illa kvickt med AK något efter och hoppades att han inte skulle se åt vilket håll vi tog vägen :P Resten av kvällen tillbringade vi med att flanera mellan barerna och smågatorna runt ramblan innan vi runt småtimmarna landade hemma med fruktsallad, juice och ett avsnitt av Desperate Housewives. Borta bra men hemma bäst, ju :)

Hemma är ju numer i trean i Gracía där vi lever i kaos med två helt underbart härliga men stökiga stockholmsjäntor som vi ska kombo-bo med några dagar till. Det går utmärkt hittills förutom runt 5-tiden imorse när de hade glömt nycklarna och väckte oss med den outhärdliga dörrklockan. Ajaj. Mindre populärt, men sånt man kan skämta om när man väl fått sin skönhetssömn ett antal timmar senare. Nu när vi äntligen är här har vi också fått ändan ur vagnen och besökt gymmet för någon annan anledning än den byråkratiska. Fredagen blev premiärdag med styrketräning och jag lovar att det känns, idag också. Jag har ju alltid påstått att det är skönt med träningsvärk och jag tänker inte frångå den uppfattningen nu heller, men jag kan inte påstå att det är något vidare att behöva resa på sig, eller röra sig alls för den delen. Sängliggande är att föredra helt enkelt :P Och läxan att träna kontinuerligt eller mjukstarta har också satt sig. Vi har i vilket fall kommit på ännu en genial idé. Om vi tränar varje dag så kommer vi att sänka vatten- och tvättmedels- och schamporäkningarna kraftigt. Allt finns, inklusive en minitorktumlare för badkläderna. Jag funderade just på att det inte kunde bli bättre, när jag idag insåg att det finns vattenmassage vid simbassängen också.
What a beautiful life :)