Sofi Rebecca Svensson

Den Barcelonska helgen har innehållit både det ena och det andra med dramatik som ledord, sett ur den svenska myllans ögon.

Jag och AK är förhållandevis nyligen hemkomna från ett besök vid Arc de Triomf och Parc Ciutadella där vi tänkt utnyttja stans största gräsplättar till att sova middag i solen efter en sen natt. Vår sömn blev dock störda både en och två gånger vilket vi är ganska glada för i efterhand, då båda störningsmomenten var mer eller mindre trevliga spanjorer som upplyste oss om att vi skulle vara rädda om våra grejer eftersom det tydligen befinner sig ovanligt mycket pack just där, som gärna tar del av andras ägodelar om de får chansen. Man nummer 1 var den mindre trevliga av de två och försökte förgäves få oss att förstå någonting genom att skrika och vifta. Vi trodde naturligtvis att han skällde på oss för att vi satt på gräsmattan eftersom de är smått heliga här och tillträde är strängt förbjudet, men efter några om och men och en uppgiven rusk på huvudet hade vi uppfattat ord som väska och drog slutsatsen att vi skulle ha större koll på den i fråga. Kille nummer 2, den trevliga versionen, kom förbi och berättade snällt för oss på engelska vilka vi skulle passa oss för. Tyvärr råkade en av "the bad guys" höra lite väl bra och muckade med vår vän som tog det hela med ro och lommade iväg, medan vi bestämde oss för att plocka ihop våra ägodelar och sova i skift med väskorna som kuddar :p

Det påstås ju från vissa håll att jag kan vara en mycket dömande person och jag höll som bäst på att spy min galla över ett gäng inhemskingar som enligt min mening såg ovanligt sliskiga ut när en av dem smyger sig fram mot ett gäng tjejer som ligger vid kanten och solar. Jag och AK börjar skrika som ena galningar på en fin blandning av svenska, engelska och spanska men vid det laget tjejerna vaknade hade slusken uppenbarligen redan hunnit få med sig en kamera med två veckors semesterbilder i, samt ge oss mördarblicken. Kameran för övrigt låg placerad under benet på ägaren. Fräckheten var slående, framförallt med tanke på att den tredje mannen i sluskligan stannade kvar och psykade oss med dryga tillrop medan hans vänner promenerade iväg längs vägen med en ny kamera i sin ägo. Pratade lite med de brittiska tjejerna som tillbringade sin sista dag här och fick flashbacks till London 2005 med stulna väskor och Hard Rock Café-pengar på vift, haha. Insåg att vi hade haft tur och samtidigt att vi nu har en idé om hur det går till, och slutsatsen är att vi båda bör lära oss att slåss ordentligt (och eventuellt lämna värdesakerna hemma).

Lördagen innehöll en del dramatik den med men i en något snällare variant. Efter att ha skrivit kontrakt med vår respektingivande hyresdam från Dominikanska Republiken  begav vi oss till stranden framåt eftermiddagen. Väl där träffade vi på två Pakistanier på stranden som jag genast beslutade att jag inte hade någon lust att konversera med. Efter att ha stirrat oavbrutet i en halvtimme försökte herr Pakistanier inleda ett samtal med dessa vackra blåögda och blonda flickor från Sverige. Jag visade mitt värsta fultryne och låtsades sova extra djupt med hörlurarna fastnaglade i öronen, men stackars AK slapp inte undan trots enträgna försök med övertydliga symboler som en bok över ansiktet och ryggen vänd bortåt inte undgå pratsamheten. Det slutade helt osökt med att han ville ha hennes nummer och då drog vi snabbt som ögat. Hittade en chilensk arbetskamrat och hans gäng i en annan ände av stranden där de rockade Lenny Kravitz på en gitarr med lösa strängar. Blev medbjudna på deras stamhäng på kvällen och tänkte; visst, varför inte? Det är ju trots allt en människa vi jobbar med 30 timmar i veckan, så det kunde ju bli trevligt. Vår vän ifråga visade sig dock ha fått lite väl mycket förfriskningar och dessutom ha några strängar lösa, och det blev ett något obekvämt samkväm. Jag har svårt nog för att vara särskilt närgången med människor jag tycker om och än värre är det med bekanta vars fysiska kontakt jag inte ens bett om. Det dröjde knappt 10 minuter innan jag så snällt jag förmådde bad honom hålla sig på avstånd vilket inte mottogs något vidare. Inte mej emot, han blev kinkig och satte sig vid något annat bord en stund, men det höll sig inte särskilt länge utan snart var han där igen och berättade bland annat att han älskade oss. Tack sa vi och berättade att vi nog var på väg hemåt. När han försökte hångla upp Anna-Karins ofrivilliga nacke sprang jag min väg illa kvickt med AK något efter och hoppades att han inte skulle se åt vilket håll vi tog vägen :P Resten av kvällen tillbringade vi med att flanera mellan barerna och smågatorna runt ramblan innan vi runt småtimmarna landade hemma med fruktsallad, juice och ett avsnitt av Desperate Housewives. Borta bra men hemma bäst, ju :)

Hemma är ju numer i trean i Gracía där vi lever i kaos med två helt underbart härliga men stökiga stockholmsjäntor som vi ska kombo-bo med några dagar till. Det går utmärkt hittills förutom runt 5-tiden imorse när de hade glömt nycklarna och väckte oss med den outhärdliga dörrklockan. Ajaj. Mindre populärt, men sånt man kan skämta om när man väl fått sin skönhetssömn ett antal timmar senare. Nu när vi äntligen är här har vi också fått ändan ur vagnen och besökt gymmet för någon annan anledning än den byråkratiska. Fredagen blev premiärdag med styrketräning och jag lovar att det känns, idag också. Jag har ju alltid påstått att det är skönt med träningsvärk och jag tänker inte frångå den uppfattningen nu heller, men jag kan inte påstå att det är något vidare att behöva resa på sig, eller röra sig alls för den delen. Sängliggande är att föredra helt enkelt :P Och läxan att träna kontinuerligt eller mjukstarta har också satt sig. Vi har i vilket fall kommit på ännu en genial idé. Om vi tränar varje dag så kommer vi att sänka vatten- och tvättmedels- och schamporäkningarna kraftigt. Allt finns, inklusive en minitorktumlare för badkläderna. Jag funderade just på att det inte kunde bli bättre, när jag idag insåg att det finns vattenmassage vid simbassängen också.
What a beautiful life :)