Sofi Rebecca Svensson

Insåg att det har blivit Maj och att även denna månad förmodligen måste bli förärad med ett blogginlägg. Suck. Vem är det egentligen som säger att man måste uppdatera var och varannan dag? Jag har då aldrig påstått att jag ska vara en superblogger som skriver om mitt världsintressanta liv 4 gånger om dagen, så från och med nu undanbedes alla gliringar om dålig update. Sådeså.

Tror inte det har hänt så mycket sen sist faktiskt. Har varit i Sandviken på en snabbvisit, grillat med tjejerna både en och två gånger, firat Vickurts födelsedag, bråkat med både mor och far, och nu senast varit i Sundsvall och sett Tobbe bli matchhjälte. Mestadels trevliga saker :) Förutom det jobbas det ganska mycket, vilket tack och lov syns på resekontot också, är definitivt uppe i en tur&retur-resa till Kuba nu :) Så snälla, snälla Tilde, skaffa dig ett välbetalt jobb! I såna fall väntar Kuba till vintern, och förmodligen också Uppsala till årskiftet. Jatack.

I övrigt funderar jag dock över vad det är för fel på mig när jag börjar undra hur folk orkar vara så glada och energiska. Eeh, hallå, varningsklockan! Själv har jag någon gång under det senaste halvåret utvecklats till världens degigaste människa. Inspirationen är på minus 300 för allt, jag har ingen lust att träna, ingen lust att läsa något mer avancerat än ELLE och Vagabond, ingen lust att fotografera. Dessutom tappar jag allt hår. Så mycket att jag bokat tid hos en hårdoktor i Hudik. Förmodligen blir diagnosen "omfattande håravfall på grund av håglöshet"
Behandling? En rejält hård spark i arslet, kanske.
Jag har ju aldrig haft tråkigt förr, alltid finns det ju nånting man uppskattar att göra. Det enda som faktiskt lockar är gemenskap med flickorna eller Max. Och det var ju för väl.

På ett sätt är det ganska skönt att vara hemma, tjäna pengar, ta det lugnt och ha en bas i vardagen igen. Å andra sidan börjar jag längta efter en egen lägenhet igen, en större stad, där jag får rå om mig själv, där jag kan gå och titta på utställningar eller bara göra nåt annat när andan faller på. Utan att behöva planera in det och åka bil i minst en timme. Jag ger mig själv till högst årskiftet på mig. Helst ska det vara en resa innan dess också, eller det ska det, frågan är bara vart och hur länge, beroende på reskompisar och pengar.

Så ligger det till i mitt liv. Världsintressant, som sagt.