Sofi Rebecca Svensson

Det är vad jag funderar på 02.36 om nätterna. Är vi alla såna, att vi vill bestämma till varje pris? Att känna makten att bestämma över i alla fall någon stackars imaginärt underlägsen krake? Kanske är det därför vi skaffar husdjur och ser till att tredje världen fortfarande är i krig. Okej, det kanske är att ta i men det är inte utan viss substans. Ett lika strukturerat och förenat Asien eller Afrika skulle försätta oss så kallade stormakter i ett läge där det skulle bli väldigt svårt att försvara vissa förehavanden. Alltså, håll dom stångna så kan dom konkurrera ut sig själva.

Mina egna perspektiv håller sig till golvytan på en viss restaurang som har stora problem med den hierarkiska ordningen. Det är inte nog med 4 chefer när det dessutom finns 8 till som slåss om chefspositionerna sinsemellan. Jag backar gärna i den striden men hamnar allt som oftast i skottgluggen visar det sig gång på gång. Om man var cynisk skulle man kunna se sig som en bricka i ett spel. Men jag tillhör ju inte den cyniska skaran, ännu.

Dock har jag funderat och funderar fortfarande på vad som är värt vad. Å ena sidan är det svagt att ge upp, men man kan ju också vrida på det hela och fundera på om girigheten kan driva sig själv till oändlighet. I detta nu har jag mer eller mindre bestämt mig att det är bättre att tygla girigheten, det skulle ingen må dåligt av i det långa loppet och således har jag alltså aviserat min uppsägning idag, under mer eller mindre uppseendeväckande former dessutom. Oturligt nog för mig var inte den som faktiskt under formella former är utsedd till chef närvarande för tillfället och därmed är mitt ärende fortfarande till viss del ogjort. Jag kanske är maktlös i hierarkin men till skillnad från vissa andra kan jag i alla fall bestämma över mig själv och det tycker jag är värdefullt om något. Med andra ord, inget rövslickande från min sida mer.

That was that about that.

Helgen var fin och helt tillägnad sportens tecken, som synes. Förutom liveuppdateringar hit och dit passade jag naturligtvis på att besöka DiR på mina lediga dagar, där jag hittade på en del muskler som inte blivit tränade de senaste 19 åren vad det verkar. Och värker.

Camp Nou var magnifikt. Den första kvarten kunde inte annat än ägnas åt intryck trots enträgna försök att koncentrera sig på fotbollen. Så stort, så mycket folk. Fotbollen var inte fullt lika imponerande från start men det tog sig vartefter tiden gled ifrån oss det också. Henry hade några heta lägen men kunde inte räknas till fler än 1 gol i slutändan ändå. Hursomhelst, jag skulle mer än gärna göra om det så vi får se vad tid och pengar säger under dom 19 dagar som är kvar. Och ja pappa, jag hade gärna haft dig med också.

På tal om de 19 dagar som är kvar så blir det allt mer blandade känslor för det också. Jag tycker ju faktiskt om att bo här. Saken är bara den att det sägs att man inte kan få allt man vill ha, och jag vill ju ha en massa saker och en massa folk här med mig också om det ska vara perfekt. Det blir till att kompromissa och nu är det alltså dags för andra halvlek. Jag har i alla fall gjort en Att Göra-lista som sagt, jag tror den kommer lyckas under tiden som är kvar.

För övrigt har grannarna fest. Trots att klockan är över tio, det inte är nyårsafton och "det här är inte Afrika". Så, ska vi slå en pling till farbror Polisen kanske? Eller så släpper vi lite på maktbehovet och somnar in till musiken.